Biografi 2

Överintendent Dag Widmans invigningstal vid Bertram Schmiterlöws utställning på Waldermars udde i december år 2000


På senvintern 1955 fick jag ett brev från Rom. Det var min gode vän Patrik Reutersvärd som skrev att han lovat en av sina ungdomsvänner, Bertram Schmiterlöw, att skriva förordet till katalogen till den utställning som skulle introducera Schmiterlöw till det svenska konstlivet efter hans exil i Argentina under tio år. Nu skulle Patrik emellertid vistas i Rom under längre tid och bad mig ta hand om introduktionen. Jag gjorde det.


Då Bertram Schmiterlöw nu efter drygt fyrtiofem år samlat sig till den stora utställning här på Waldemarsudde, som vi strax skall få ta del av, hade det varit naturligt att Patrik Reutersvärd, professor emeritus i konstvetenskap, skulle invigningstalat. Han följde Bertram Schmiterlöws konstnärskap under alla år och skrev också ett finstämt porträtt över sin vän i den magnifika bok som gavs ut om Bertrams konst för två år sen. Men vår gemensamme vän Patrik gick ur tiden för knappt två månader sen. Så fick jag också denna uppgift.


Nu åter till 1955. Jag sökte alltså upp den för mig helt okände konstnären för att ta del av hans målningar. Vi fick mycket god kontakt, tyckte jag, men hans konst föreföll mig då mycket gammaldags! Här hemma hade konstnärerna äntligen kastat av sig oket av det föreställande och kastat sig ut i en svindlande fri värld, den konkreta konsten, där former och färger utan några associationer till den sk verkligheten spelade fritt. Jag var drygt trettio år gammal. Mina svenska husgudar bland konstnärerna var bland andra Lennart Rodhe och Olle Bonniér.


Och här kom nu denna Schmiterlöw med realistiska genrebilder av indianer och tiggare i en liten Argentinsk stad, Jujuy, en främmande motivkrets som snarast hörde hemma i 1800-talet, kunde jag konstatera. Det var skickligt och uttrycksfullt men det kändes som om hela modernismen gått honom förbi. Det vilade en melankolisk stämning över målningarna. En kontrast var dock hans solmättade skildringar av tvätterskor vid floden. Där gav Bertram plötsligt uttryck för en ren och spontan målarglädje. De ljusa akvarellerna fick mig att vakna upp inför hans konstnärskap.


Det har hänt mycket i Bertram Schmiterlöws konst sen den tiden. Han har blivit djärvare, uttrycksfullare. Han mästerskap som grundar sig på iakttagelsen av den mänskliga naturen har fått fullödiga nedslag i hans konst, inte minst i en serie ypperliga porträtt av anonyma eller kända personer. Hans påfallande bildfantasi har fått större svängrum och hans tankar över vår existens i denna värld har fått ytterligare tolkningar.


Ändå har han i princip inte ändrat sin attityd som målare, och hans avstånd till samtidskonstens uttryck är väl så långt som det var till de med honom jämnåriga konkretisterna 1955. Å andra sidan har vi i dag en flerflödighet i konstlivet som aldrig förr. I själva verket tror jag att det f n finns ett sug efter en ny sinnlighet i konsten efter all konceptkonst, där konstnärerna ju är mer intresserade av att formulera avsikter och idéer än av det materiella utförandet. Det skulle inte förvåna mig om Bertram Schmiterlöws utställning plötsligt skulle visa sig ligga väl till i tiden. Det föreställande i konsten kommer aldrig förlora sin tjuskraft.


Trots många landskap – inte minst uttrycksfulla stadslandskap – är det människoskildringen som dominerar Bertram Schmiterlöws konstnärliga arbete. Hans skarpsyn – ibland frestas man att tänka obarmhärtiga skarpsyn – har åstadkommit en rad mästerliga bilder av enskilda individer, från det blonda drömmande porträttet av poeten Setterlind till porträttet av den kraftfulle affärsmannen Don Fransisco Yapur i sin brun- och vitrandiga kostym. Individerna växlar med skildringar av människan i grupp eller som masseffekt. Ett ypperligt exempel på det senare är målningen ”Via Condotti” i Rom där individerna framställda i motsol fyller den ljusflödande gatan med liv i kontrast mot de mörka fasaderna.


Ännu några ord av hans bilder av enskilda människor. De är målade med en obeveklig objektivitet som står i kontrast mot den rika och växlande färgen. Ögon, huvudhållning, ja över huvud taget kroppens gestik är förbluffande säkert iakttagna och säkert återgivna. Men bilderna uttalar som jag ser det inga sympatier eller antipatier; de rymmer heller inte något socialt patos, vilket man kanske kunde vänta sig så de skildrar argentinska tiggare och indianer. Bertram Schmiterlöw ser människorna som märkliga och ständigt varierande fenomen i sinnevärlden. Det betyder också att man aldrig upplever dem som målade på rutin. Den genomskådande blicken är alltid vital.


Frånsett porträtten kan man urskilja vissa temata i utställningen. Ett är Sömnen, framställningen av sovande människor, bland annat den sovande mannen, svävande ovanför jordklotet eller den fängslande bilden av brodern på dödsbädden. Var befinner sig själen när vi sover? Det är en av de frågor som upptagit konstnärens tankar. Tidigt kom Schmiterlöw i kontakt med antroposofin, där Herakleitos, den grekiske filosofen, betytt väl så mycket som Rudolf Steiner.


Ett annat tema är Ätandet, den livsuppehållande måltiden, som kommer igen i olika situationer; vernissagekortets målning är ett exempel på det. Ett tredje motiv som återkommer är Möten och avsked, ett tema som Bertram låter järnvägsrälsen symbolisera. Det är alltid folktomma bilder vare sig han låter rälsen passera kyrkogården i Jujuy, några hus i San Sepolcro i Italien eller den mörka taggiga granskogen vid Roslagsbanan på väg mot Österskär.


Han erfar, berättar han, då han målar dessa spår, ”samma känsla av upprördhet och längtan inför avsked som ömsom befriar, ömsom smärtsamt skiljer människor från varandra”. Bertram och jag har diskuterat hans konstnärliga ideal. Den som under hans tonår gav honom den fasta grunden som målare var den idag bortglömde men skicklige friluftsmålaren Gustaf Theodor Wallén i Leksand, årsbarn med Zorn. Själv har Zorn varit en stor idol, inte minst som akvarellist. Vill man verkligen uppleva Bertram Schmiterlöws spontana målarlycka skall man stanna i utställningens U-rum med de lysande akvarellerna.


Men Bruno Liljefors var nog den allra första förebilden. Sen blev det Max Libermann, den handfaste tycke impressionisten, som bland annat just skildrat arbetares vardagsliv. Stark lyskraft i Schmiterlöws konstnärsliv har förstås både Ernst Josephson och Goya utövat. Stora upplevelser har han också lite överraskande fått till exempel av Giorgio Morandi. Bertram Schmiterlöw arbetar med andra ord i förlängningen av en klassisk europeisk målartradition, där säkert också Rembrandt hör till inspiratörerna. Han gör det envetet, personligt och självständigt.


Jag slutar nu med att önska Meister Bertram lycka till med denna stora och viktiga utställning som jag är hedrad över att få inviga.

Bertram Schmiterlöw

1920 - 2002